Är det verkligen en garanti för en bra uppväxt är min fråga.

Nå?

Ni ska få höra vad jag fått höra, sedan vill jag ha svar!

Det är över 60 unika besökare på min blogg varje dag och nu vill jag höra era svar!

Är det verkligen en garanti för en bra uppväxt om man skapas av båda sina biologiska föräldrar som är kära i varandra och som har en bra ekonomi och en färdig livsplan?

Snälla svara mig på denna fråga!

Jag tänker inte lägga in min tro och åsikt förens jag fått lite svar och fått läsa andras tankar.

Jag förstår inte.

Jag förstår verkligen inte.

Hur eller vad han tänker alltså.

Sprattlarns pappa eller vad han nu ska kallas..

Han skriver puss i slutet av sina sms och vill ha kramar när vi möts och skiljs åt.

Funderar på om han tror att vi måste vara bästa vänner helt plötsligt..?

Det känns dock konstigt för mig.

Jag vet ju inte vad upsåtet är.. Tanken bakom.

Om det alls finns någon.

Inte så alltså, jag tycker om kramar.

Jag tycker om hans kramar, annars hade aldrig Sprattlarn funnits, men jag vill veta orsaken till kramarna..

Sedan funderar jag vidare..

Då gäller det inte mig längre.

Men fortfarande gäller det hur han tänker och om han tänker.

Han säger att han vill finnas i Sprattlarns liv så mcket som möjligt.

Men varför åker han då tillbaka till Norge när han ändå inte har något jobb där längre?

Han kommer tillbaka, men ska bo kvar i Norge tills han om tre månader flyttar till Thailand på obestämd tid.

Då undrar jag när han hade tänkt ta sig den tiden att lära känna Sprattlarn och vara med henne...

Det är inget man gör ett par timmar varannan vecka i tre månader liksom.

Då lär han inte känna henne.. Hon lär inte känna honom..

Förstår inte varför han inte passar på att vara här i Lysekil de här tre månaderna innan han åker.

Hans far skulle anagligen bli jätte glad.

Och jag med, för då skulle det finnas en chans för Sprattlarn och hennes pappa att lära känna varandra.

Det skulle finnas en chans för honom att bli pappa till henne, inte bara en DNA-matchning.

Men det krävs lite tid, mycket tid, från hans sida.

Det tar tid att skapa band och få känslor för en annan människa.

Men jag antar att jag tänker för mycket som vanligt..

Men det känns bara så motsägelsefullt när han säger att han vill finnas för henne så mycket som möjligt och sedan gör såhär.

Jag är väl bara dum..

Stunder som denna..

När Sprattlarn gråter och gråter och inget hjälper känner jag förtvivlan.

När man förökt allt och hon ändå gråter, man har börjat om från början med allt för tredje gången och Spratlarn ändå gråter.

Förtvivlan och hjälplöshet.

Vill ju inte att hon ska vara ledsen..

Det skär i hjärtat..

Öronen med ;)

Men mest i hjärtat, allt jag vill är ju att hon ska vara nöjd!

Till slut, dock inte ännu, så somnar hon.

Det vet jag.

Sedan om det är för att när man för femte - sjätte gången testar "rätt" sak eller om det är pga utmattning vet jag inte..

Men mitt förtvivlade hjärta ler när hon sover, då är hon nöjd.

När hon är nöjd är mitt hjärta lätt och glädje är den känsla som ersätter förtvivlan.

Jag älskar min Sprattlare, hon är mitt allt.

Men oj vad förtvivlad jag är i stunder som dessa...

Ett tack.

Det är vad jag måste säga.

Vad jag vill säga.

Oplanerat och från hans sida helt ofrivilligt.

Men likväl har han gett mig den största gåva man kan få.

Så jag vill säga honom ett tack.

Ska bara få tillfälle till det..

Vackrast på jorden.

Dygnet blev ett feldygn.

Ni vet ett sånt när inget blir som det brukar.

Sprattlarn sov klockan 21 hör och häpna.

Så kom hennes pappa igen vid 00 ooch sov över, dock kom vi inte i säng förens långt senare, tyvärr hann jag inte i säng innan Sprattlarn var pigg och vaken... Och gnällig.

Först vid 06 sov hon någorlunda igen..

Idag träffade vi farfar och farbror en snabbis oxå, lite nervöst var det ju även om det bara var i fem min.

Får se om hennes far kanske kommer upp en sväng ikväll.

Imorgon åker han ju till Norge igen.

Han kom idag.

Jag vet inte riktigt hur det känns ännu.

Kikade på dem, letade efter likheter.. Vet inte om jag hittade några.

Vi pratade inte så mycket.

Vet väl inte vad som ska sägas riktigt.

Men han hade med sig presenter till Sprattlarn. Bla en jätte mysig filt, tyvärr är den lite för varm för att använda ännu, men till hösten blir den toppen.

Han höll henne en stund, och när han inte höll henne så tog han i henne.

Tittade på henne hela tiden.

Svårt att fatta antar jag, jag har u själv svårt att fatta, måste ju vara ännu knepigare för honom.

Får se hur mycket han engagerar sig i framtiden..

.. Har hört av sig idag.

Inget fel på det sms han skrev utom i slutet.

"Puss xxx"

Kändes lite överambiöst med tanke på hur han betett sig.

Undrar ju vad han tänkter..

I övrigt var det som sagt helt ok.

Dock gjorde det där "puss" mig lagom arg!

Tror han att det bara är att dyka upp efter flera månader och efter att ha betett sig som han gjort och skriva puss och tro att allt är frid och fröjd?!

Han är välkommen hit, och han planerar tydligen att komma imorgon oxå.

Men "puss" är att ta i så han skiter ner sig.

Men vad tar man inte?

Allt för Sprattlarns skull.

Måste bara berätta att min bror var över stolt över att Sprattlarn somnade så gott hos honom förut!

Skönt säger jag eftersom han tog henne och gick i väg en liten stund så jag kunde laga mat.

Bror och mor åt med mig, sedan tog de Sprattlarn med sig en liten stund till så jag kunde få duscha i lugn och ro då hon vaknat och var sådär grinig som hon är på kvällarna.

 Sprattlarn fick sig ett bad oxå förut och hennes gråt ikväll kändes mer överkomligt när jag inte kände mig smusig och klibbig.

Klibbiga blev vi visserligen av hennes gråt, men iaf lite fräschare känner man sig.