Ja, dessa fördomar..

Vi släpar alla runt på dem.

Kom att tänka på det nu ikväll när jag såg filmen som jag skrev om i tidigare inlägget.

Jag har fördomar. Japp, jag erkänner det, jag har massor av fördomar.

Typiskt, attans oxå, jag vill ju vara en fördomsfri och öppen människa!

Men tyvärr så är jag inte det..

Jag kom under filmen fram till att jag om jag jobbat med sådant, pga mina fördomar, aldrig skulle låta en singel man adoptera ett barn, men jag skulle låta en singel kvinna göra det.

Jag har ont av att homosexuella visar sina känslor öppet (genom kyssar på stan ex.).

Jag blir bra mycket räddare om jag möter ett gäng killar med utländskt ursprung än om jag möter ett gäng svenska killar på natten när jag är ensam.

Mm.

Allt detta är uppbyggt runt mina fördomar, det är därför jag reagerar som jag gör och tänker som jag gör.

Jag menar egentligen inget illa och gör vad jag kan för att inte visa vad jag känner för de som kan bli sårade av mina fördomar.

Men det är det som är det knepiga med mina fördomar.. Jag har massor av dem, men jag vill inte vara fördomsfull, vill verkligen inte.

Likväl verkar det inte som om jag bara kan säga till mig själv "nu får du sluta" och så slutar jag, det funkar liksom inte.. För oj vad många ggr jag har försökt utan resultat.

Men jag hoppas att det inte är mina fördomar som styr om jag är bra som människa eller inte, utan hur jag faktiskt behandlar andra människor trots mina fördomar, att jag inte låter mina fördomar vara de styrande känslorna, utan det sunda förnuftet får styra istället så gott det går.

Nu blev detta ett långt inlägg.. Men jag funderade mycket över detta när jag väl började.