Har precis sett klart på filmen "Holiday".
Jag har skrattat och gråtit om vartannat.
Riktigt så här känslig har jag inte varit innan, men det är på något deppigt vis fruktansvärt skönt.

Jo, jag vet det, men det är inte så många som känner till det faktum att jag egentligen är en av de blödigaste personer som vandrat på denna jord.
Min vetskap om detta faktum har varit nog, men nu behöver jag skriva av mig lite av denna blödighet.
Samtidigt som jag hatar denna känslan inne i hjärteroten när jag gråter, så gillar jag den.
Den får mig att känna mig levande.
Filmer som behandlar ämnet kärlek (alltså nästan alla) får mig ofta att känna på detta vis.
Jag är genuint avundsjuk på film kärleken och min största dröm är att få uppleva den.
Detta är ju självklart en mycket orealistisk dröm och detta inser jag ju så klart.
Och kanske är det därför det värker ända in i hjärteroten, detta deprimerande. Men det är antagligen oxå därför jag gillar känslan, Eftersom jag vet att önskan är orealistisk och att det därmed är okay att sörja drömmen och oxå okay att aldrig få uppleva den, eftersom det inte finns någon som någonsin får uppleva den.

Jag babblar och det finns garanterat inte en själ som kommer förstå denna text, men det är helt okay. Det är mitt dravel och mitt sätt att känna att allt är just precis, okay.

Jag har idag gått 21+5 Bebis sprattlar och det är skönt.
Jag var på krogen en sväng igår och ja.. Det var sista gången innan mitt lilla hjärta är åtminstone några månader gammal, det var inte alls så roligt som jag skulle önskat.
Men nu vet jag det och kommer inte lägga pengar på annat umgänge med vänner än på flera timmars fika, Mycket mer lockande.

Måste bara avslutningsvis påpåpeka att jag tycker att Jude Law är världens snyggaste man!
Tragiskt.. Ja antagligen.. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker så.
Haha.